Naturkunskap och jag har aldrig klaffat. I nian fick jag ha diverse "extralektioner" där världens snällaste lärar-Stina och gull-Benja gick igenom stycke för stycke med mig. Vi byggde modeller av toarullar och målade i paint, som lågstadieeleverna. Efter många om och men fastnade det såpass att jag klarade proven. Höll igen huvudet för all annan information, skrev så att pennan glödde, för att sen låta informationen rinna ut igen. 
   Nu i trean är det om möjligt ännu värre. Tårarna rinner och jag skriker av ilska under naturkunskapslektionerna. Jag förstår inte orden, skulle behöva ett lexikon, och allt är för stort. Visst, jag hajar att en cell rymmer massa DNA, att den utifrån det bildar protein och grejer. Men när det sen kommer till hur många mljarder celler det finns i lilla mig blir det för mycket. Hur fan kan alla de där små cellerna göra allt det där? Samtidigt?! Det kaosar i huvudet och tillslut förstår jag ingenting annat än att jag inte fattar.

Imorn har vi prov. 11 kapitel ur en universitetsbok om hjärnan. Hela klassen har panik. På en helt annan lektion intogs ett klassrum och vi klottrade sönder tavlan. Kastade pennor och häften, arga ord och djupa suckar. Allt samtidigt som vi skrek, skrek som små barn, i mun på varann. Det hjälper inte dirket inlärningen med en hel klass artonåriga tjejer som sitter och bara vrålar. Nej, när jag gick därifrån tror jag inte ens att de som faktiskt är duktiga på naturkunskap i vår lilla och smått efterblivna klass fattade. Och själv var jag nära att ge upp. För första gången övervägde jag seriöst att strunta i att plugga till provet, ta ett IG och bita ihop. Men så tog min duktiga sida över. Om de andra klarar det så gör jag det, bannemig. Så nu sitter jag här med en stor kopp favoritte och en kaka. Som jag inte får röra förrän jag gjort alla instuderingsfrågor. Det här kommer gå, det gäller bara att få pli på sig själv?!

 

Mimmi

12 februari 2009 18:49

Jag förstår dig gullunge. Hoppas att kakan hjälper, något måste man ju få för att man varit duktig. Men en sak, man behöver inte alltid ha pli på sig själv och skulle du bara släppa så faller du mot oss, mig i alla fall. Kom ihåg när väggen var så nära, låt den alrig komma så nära igen, kom ihåg att du är du och jag önskar inget heldre än att få ha dig kvar!
En gång är ingen gång, men använd den väl och njut då fullt ut.

 

Jakop Dalunde

13 februari 2009 10:32

Haha, jag känner så igen mig. Jag avskydde, och jag avskyr fortfarande naturkunskap.

http://jakopdalunde.se

 

Mimmi

15 februari 2009 23:37

PS. I Love You

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter och läser gamla bloggar. Bloggar som jag inte läst på ett drygt år (sen jag slutade plugga och med andra ord minskade min datortid avsevärt?). Jag vet att det låter larvigt, fattigt, desperat. Men att läsa andras ord, att känna och fundera är ...

Varje rast slänger jag mig i en soffa och lusläser dagens tidning (vuxenpoäng!). Igår hade metro en bilaga om hjärt&lung-fondens kampanj "Alla barnhjärtans månad". Jag blev helt tagen. Aldrig någonsin hade det slagit mig hur många barn som föds med h...

För drygt ett år sedan stog vi omslutna, med armarna hårt om varann. Jag minns att han viskade "det är konstigt, att det är just du", och mitt svar blev "ja, vem trodde det".  Snön föll utanför fönstret och vi andades in varandra, försiktigt. Kände e...

Igår var jag på en fantastisk konsert. När bilen susade hemåt såg jag lugnt ut över ett snötäckt Stockholm. Och inom mig tackade jag Lars Winnerbäck för min hösts största sanningar: "Vill inte komma nånstans, vill bara ta mig lite längre än hit"   ...

Har en känsla av att mina blogginlägg närmsta tiden kan komma att vara tagna mycket ur följande text. Det är texten till en låt som EMD spelat in på sin jul-cd. En låt som jag och fyra av mina närmsta spelade om och om igen i ett litet kök i gnesta i...