Ibland när jag sover trycker jag ihop käkarna så att tänderna gnisslar. Då brukar världens sötaste Niklas bända upp munnen på mig, så att jag slappnar av. Inatt gjorde han inte det. Så idag har jag sjukt ont.. Öm i käkarna, kan knappt äta och allt mynnar ut i en sjuk spänningshuvudvärk som varken Ipren eller Eox hjälper mot. Det gör bara ont. Hela tiden. På tisdag ska jag till tandläkarn, får be om någon skena att ha när jag sover. Så här kan det ju inte vara; att Niklas måste vakna en gång i timmen för att bända upp min mun. Haha.

Det gör ont i käkarna. Så det är svårt att le, men jag gör det ändå. För jag var i Romme igår, och kom hem helt utmattad med endast två tankar i huvudet, två glada tankar:

1. Sofia är världens härligaste kompisch. Hon gör allt bättre, och Romme perfekt.

2. Om sjutton dagar åker vi till Idre. Sjutton ynka dagar. Sen är vi där igen. Om exakt tre veckor ligger jag nog utslagen och nermulad i en snöhög i närheten av en bussparkering just nu. Väntar på att få åka hem till ett äckligt hotell och dra på mig ett par halvsmutsiga mjukisbyxor. Ååååh. Jag har inte haft sån här Idre-abstinens sen jag var sexton. Det är sjukt. Men det kommer bli så bra i år, allt tyder på det.

"Kärleken gömmer sig inte.

Den stannar och kämpar.

Den ger inte upp

förrän den nått målet.

Det är därför Gud

gjorde kärleken så stark.

För att den ska kunna bära dig

- hela vägen hem."

Jag hittade och fastnade för den texten i helgen, den gjorde mig varm.  

För den blev svaret på frågorna jag åkte ut till lägerhelgen med.

Svaret på alla de frågor som ekat i mig de senaste dagarna;

Oavsett vad är kärleken stark, och den bär mig hem. Det visste jag ju egentligen.

Helgen blev grym.

Jakop frågade under söndagen hur det kändes, vad jag var mest nöjd med. Svaret blev faktiskt mig själv. Jag är stolt över mig själv, som vågade mig ut dit. Trots att det kändes stort, konstigt, läskigt och jag var ensam, utan koll. Trots allt det så åkte jag, hade det sjukt bra och var om jag får säga det själv duktig. Min workshop löste sig galant och gav tillslut både en bra diskussion och massvis av skratt. Allt annat ledarfix flöt på perfekt, och vi hade koll på det mesta. Det gick snabbt och smärtfritt. Precis som hela helgen. Visst kändes det jobbigt vissa stunder, ensamt lixom. Visst kände jag mig borta vissa stunder, förvirrad lixom. Och visst saknade jag katarina hela tiden, närheten lixom. Men jag hade bestämt mig för att stå på egna ben, och framförallt för att ha kul. Så det hade jag. Knöt nya kontakter, skrattade mycket och mös sjukt i min stora limegröna tröja. Jag växte som ledare, och som person. Istället för att sjunka ihop så sträckte jag på mig, i ett nytt sammanhang. Och det gör jag gärna om. Just där.