Gick hem från skolan efter första lektionen idag för min hals jävlas med mig. Gör ont som bara den. Nu sitter jag här och försöker äta freshsalladen jag köpte på vägen hem, dricka mineralvatten med lime och te med håning (jag gillar inte ens det!). Samtidigt lyssnar jag på all musik jag kan hitta med Markus Fagervall, för att försöka få tankarna att sluta snurra i huvudet. Jag har fått veta något jag verkligen inte vill veta. Eller rättare sagt; jag vill inte att det ska finnas något att veta. Nu när det gör det vill jag såklart veta, jag behöver veta. Men det är jobbigt. Känslan av maktlöshet är enorm och tårarna slutar inte rinna. Jag måste försöka vara stark. Det är ett stort ansvar men jag ska göra allt jag kan för att klara det.

Lights will guide you home, and ignite your bones. And I will try to fix you..

Tisdagar på värmdö gymnasium är alltid lika spännande. Idag stog "So you think you can dance?" på schemat. Vi gick dit ombytta och frågande, skulle vi ens vara ombytta? Möttes av en peppad gympalärare och främling, som senare skulle visa sig ha samma roll som typ Carolina Gynning i Idol. Efter en stund anslöt även en danslärare och juryperson (typ Kishti?). Hon lärde oss en koreografi och sen fick vi en och en gå in till henne och visa upp vad vi lärt oss. Då och där betygsatte hon och parade ihop oss med en som var precis lika bra, sen skulle man battla mot denna. Jag och Sofia skämtade om att vi skulle göra oss lika dåliga för att få dansa ihop. Tror ni inte att trots att vi gör vårt bästa parar hon ihop just oss två?! Det måste vara ödet, jag och kompisch lixom. Så vi får alltså stå där och battla mot varandra i våra babycaketröjor från sjuan. Vem som vann behöver vi inte prata om men sjukt kul var det. Självförtroendet växte av utmaningen, jag menar ställa mig inför en profesionell dansare och visa upp en koreografi som jag försökt mig på i fyrtio minuter är inget jag gärna gör eller uppskattar. Men idag, ojoj.

Är ensam hemma. Det är så otroligt skönt. Mamma och Pappa hälsar på farfar, Lillebror är på fotbollsträning. Blev tillfrågad att följa med. En del av mig ville, behövde och gillar det där. Då är det som det brukar vara, tryggt och lugnt. Men ikväll kände jag att jag verkligen inte orkade flänga runt. Att jag behövde vara hemma. Bara göra ingenting. Bara mysa runt. Så nu sitter jag här. Gurra är på övning hela veckan så jag har hans stora studenttröja på mig, chipsskål i knät och mineralvatten på bordet. Såhär kan jag sitta länge länge. Bara jag. Jag älskar de omkring mig, utan dem skulle jag inte kunna ta ett steg. Men, jag har på sistone märkt hur mycket jag behöver ensamheten. Hur mycket jag uppskattar den. Att få vara bara jag, leva i mitt tempo en timme eller två. När man kommit hem från Idre längtar man alltid tillbaka, till alla människor och gemenskapen. Men just nu skulle jag inte vilja vara där, nu vill jag vara här. På tio dygn har jag i princip inte varit ensam mer än tre minuter i sträck. Det märks. Försökte skriva en andakt om det en gång men kom ingen vart, kan inte beskriva det faktiskt. Varför jag gillar eller behöver det, men så är det. Jag trivs i ensamheten, då får jag plats för mer. Bara det inte blir för mycket, ett par timmar räcker. Sen får jag abstinens. Som nu, de har varit borta två och en halv timme så det börjar bli dags att komma hem till lilla mig tycker jag. För att dricka te och glo på tv..

Kom hem från Idre i fredags kväll. Det var sent och jag var utmattad. Sen dess har jag haft fullt upp med jobb, familjemiddag, träffa broes, KU och ja ni hajar grejen. Därför har jag inte hunnit uppdatera om resan utan kör en snabbis nu.

Ja, Idre var grymt! Helbra! Som vanligt med andra ord. Men det var inte som vanligt, det var väldigt annorlunda. Josefine, min kumpan i allt och då särskilt Idre, är fortfarande i USA vilket betydde att jag saknade henne otroligt. Vidare så var vi, jag och mina närmsta, i princip de äldsta  (Nikolaus, Gurrburr och Sean räknas inte riktigt..) vilket innebar mycket ansvar och koll. Vi hade planerat innan och kände att vi nog hade koll ändå. På lördagmorgonen när vi väntar på bussen får vi dock en dålig nyhet; Erica är sjuk och följer inte med. Kaos. Då var det bara vi, Johan och den förvirrade prästen kvar då.. Men nu sitter jag här, nio dagar senare, nöjd och stolt. Vi klarade det ändå. En del större (och mindre) skador, en del ledardispyter och en del stress tyvärr. Men, det man ser tillbaka på och saknar är ändå att vi hade ett Idre med precis allt det ska ha. Glädje, skratt, tårar, lugn och energi. Utöver det hade även denna vecka sina egna speciella guldklimpar! T.ex höll jag&Hanna mysandakt igen, Nikolaus åkte fåtölj ner för västbacken, Jag&Isabelle lärde oss läsa danska Moore, människa efter människa blev mulad, puckel pernilla var på besök, Östman fick sju gröna äpplen och jag en purjolök, Yosef grät, Bunga sjöng solo, aspiranterna hade finaste mässan någonsin, Madde lärde sig åka bräda och blev nörd två gånger, Nikolaus blev träffad av en fotboll, jag blev busted som spolkis, Östman flög utan mig, jag fick en åktur med stålmannen, bröderna "påahjong" var där, keffe var sur, jag hällde choklad över hela mig och afrot skrattade, vi diggade till Ingelalalalalala, jag sulade avocados och Åke ägde på sardinen igen.

Med andra ord. Idre var precis så bra som vi önskade, hoppades och behövde. Nu börjar en ny period skola om en halvtimme.. dags att kila och möta kompisch med andra ord.

Hitills har 2008 varit sjukt mycket. Har flängt runt hela tiden. Väggen har varit nära, jag medger det. Men nu är det helg och lov och imorgon bär det av till Idre för fjärde året i rad. Där utlovas energi, kärlek och minnen. Målet är att komma tillbaka därifrån lite klarare och med lite mer ork. Sen ska jag skärpa till mig. Sen ska jag stressa ner och få kontroll. Det ska inte bli värre än såhär. Men innan jag tar itu med det ska jag njuta av en av de bästa veckorna på året.

Trots att det bara är en vecka vet jag att jag kommer sakna en del människor, såna som jag behöver för att klara dagarna.. Men de får ha det bra hemma, i Åre och Vingåker. För nu åker jag.. IDRE 2008! Är du redo Leffe?

Tänkte försöka mig på ett lite seriöst inlägg såhär på fredagkvällen. Efter allt panikartat Idre-packande.

Vi hade engelska-disskusion idag (typ muntligt prov), om alla skottdraman på Amerikanska skolor och följderna av det. Är det bara ett Amerikanskt problem? Varför finns det? Hur löser man det? Vi berörde skjutningarna på gymnasierna i Stockholm. Vi sa att det är läskigt hur litet allt är och att man alltid känner någon som på något sätt har en relation till såna händelser. Vi kom vidare in på skjutningen i Illinois häromveckan. Då kom jag på att fan, min Liten lever ju mitt i det där. Även på andra sidan jorden känner jag någon som på något sätt har en relation till allt det där. Hon bor ju och går i skolan där just nu. Mitt i alla kontroller, nyhetsrapporteringar, hotbilder och rädsla. Det är svårt att föreställa sig. För mig är det som på film men hon får ju se det på riktigt. Måste prata med henne om det, om hur det är, hur man upplever det. För mig känns det ju som att all rädsla provocerar fram brotten, att tillfället gör tjuven som man säger. Men det kanske upplevs annorlunda där problemen är större och mer "vanliga"?

Jag sitter och småfixar med hemtentan. Lillebror kollar på Liverpool-Inter i rummet brevid. Perfekt för då kan jag tjuvtitta ibland. Tillexempel på intervjun av mannen med det charmiga leendet, Zlatan, inför matchen. Helt klockren.

Journalisten: När man kommer till Milano är du väldigt stor..

Zlatan: Jaaaa.. en å nittifem.

Jag får återfall!  Inte så seriöst så att jag ska börja klippa ut notiser om honom ur Metro men nog är jag fortfarnade lite smygkär.

Pratade med storkusin Kalle igår. Han har alltid varit lite av en idol. När jag var liten lurade han mig att köpa hockeybilder för veckopengen och vara bollkalle i brännässlorna. Nu lurar han mig att röka vattenpipa och dricka tequila. Han flyttade nyligen ner till Schweiz för att plugga ett par år och jag är galet avundsjuk. Pluggandet går ut på att läsa massa roliga ämnen, bo på ett skolområde som har allt och träffa människor från överallt. Varannan termin ska de ha praktik på världsledande hotell och när han kommer hem igen kan han i princip starta ett eget hotell. Det har varit en liten dröm i mig sen jag var liten, jag och lillebror brukade leka hotell hos mormor och morfar. Bokade in folk i rum, skrev listor och bar väskor. Allt utklädda med mössor och halsdukar från lådorna i hallen. Nu får Kalle göra det på riktigt. Först och främst önskar jag att jag var klar med gymnasiet och fick komma ut i världen och göra något vettigt. Leva. Sen önskar jag att jag också var modig nog att plugga utomlands. Tyvärr är jag alldeles för hemtam och nostalgisk. Min familj och vänner betyder så mycket för mig, bär mig, så jag tror inte jag skulle klara att vara långt ifrån dem en längre period. Mamma pluggade till reseledare utomlands när hon precis träffat pappa, sånt vill jag också göra. Men nej, det närmsta jag kommer den drömmen är nog ett besök hos Kalle på skolan. För hälsa på ska jag, ohja.