Det var bäst att det blev såhär nu, det fanns ingen annan utväg och då är det ingen idé att dra ut på det. Det gör bara ondare. Men det är ändå tungt, såklart.

Drömmarna skrämmer mig, de tysta ensamma tankarna skrämmer mig. Så jag pratar sönder nätterna. Somnar mitt i en mening, vaknar trött. Sysselsätter mig om dagarna. Skrattar och pratar, förblir trött.

Och ibland kommer de plötsligt, känslostormarna. Ett virrvarr av sorg, saknad, ovisshet, oro, tomhet och ilska. Tårar och magont. Kramp. Det är orättvisst och hemskt. Hon var så fin, så behövd. Ja, hon var bra. Genombra.

Och även om vinden mojnat och världen steg för steg åter- och omställs så kommer det ta tid att lugna de där stormarna inom oss. Och så ska det vara. Vi ska minnas ljuset och låta tårarna rinna, vi ska skaka och förbanna. Men vi ska också minnas ljuset och skratta, tacka för den tid vi fick. För hon har lämnat tomrum som inte kan fyllas, men där både stormar och ljusstrålar lätt letar sig in.