Vi hade besök hemma idag. Det varade inte mer än några minuter, men det gav kraft för flera dagar...

Grumliga blickar möttes och några ord delades. Mina ville inte fram. Istället lämnade jag ett chokladhjärta, och såg stora tårar falla. Jag lät mina göra detsamma. Våra kroppar skakade och höll om, länge. Sen letade sig orden ut, tysta och viktiga. Det fick räcka så. Vi vet ju redan, att det alltid är vi. En stor familj.

Faith is a blue bird, we see from far.

It's for real and as sure as the first evening star,

you can't touch it or buy it or wrap it up tight

but it's there just the same, making things turn out right.

Igår var min Felix här en stund. Vi såg på film, och han valde. Omedvetet valde han helt rätt, filmen med beskrivningen ovan. Då fällde jag en tår till orden, idag har de hållit  mig uppe. För om det är så, då har hon det bra nu. Då sitter hon på ett moln och äter bullar med min farmor. Det tror jag. De kommer tycka om varandra.

Det har stormat inatt.  

Inte ens ljusen, famnen och sagan kunde hålla rädslan borta innan jag somnade.

Och det var en lång natt. Kall, stormig och mörk.

Men vinden har mojnat nu, det är över.

Det gråa finns kvar och regnskurarna kommer och går.

Det är så efter stormar, kallt och tomt.

   Luften ska rena och vattnet ska skölja bort.

   Det som gått sönder ska lagas, och det vackra ska framhävas.

Sen kan solen gå upp igen långt borta i horisonten, bortom havet och trädtopparna.