Verkligheten har tvingat till många insikter de senaste dagarna. Livslånga insikter. Tunga tårfyllda för det mesta. Men även ljusa vackra. Och av dem kan jag le, för av dem blir jag rikare, varje dag. De ljusa insikterna handlar om familjen Morot, Niklas & l'esfolket. De viktigaste jag har. De finaste jag har. Allt.

I helgen har jag spenderat min tid med dem, enbart dem. För att vi alla behöver just det. Jag tror inte ni bryr er om allt vi gjort och inte gjort. Men jag kan säga att det handlar om att finnas och att ställa upp, att hålla om och hålla hårt, att lyssna och vara tysta, att prata och skratta, att springa och att slippa tänka, att vara syskon och vänner, att leka och vara barn, att äta och sova, att behöva och behövas, att hjälpa och att hjälpas. Att vara tillsammans och ifrån. Att bry sig, och att visa det, hela tiden.

Jag tänkte skriva att det är tur att vi haft varandra hos oss i helgen, att det är tur att alla ställer upp och håller varandra över ytan tills det vänder. Men jag insåg att det är inte tur, det är självklarheter. För det är så när man är vi, när man har band som aldrig kan brytas.

Mitt hjärta hoppar över ett slag, och ett till.

Telefonerna ringer hela tiden.

Mamma svarar och jag lyssnar.

Tyst. Jag vill höra, men ändå inte.

Ord gör ont, och säger man det inte så finns det inte. Så har jag resonerat sen jag var tre och det brann i båten. Och det har hållit mig uppe. Gång på gång. Men nu är jag inte tre, utan nitton. Och det enda som brinner är tårar innanför ögonlock. Och jag kan inte lura mig själv. För det här finns. Det finns så nära, så tydligt. Så även om ingen skulle säga det så finns det. Hela tiden. 

Åh, jag önskar att jag var tre och det brann i båten.

För jag vill inte det här. Jag vill ingenting nu. Nej.

Jag har haft en underbar sommar, på alla sätt.

En varm, lycklig och lång sommar där jag gjort det jag vill. Enbart det.

Update om sommarens alla äventyr kommer. Men inte nu. Sen. Sen när allt är bra.