Jag märker det också, hur jag inte riktigt är närvarande för er.

Eller, jag finns alltid här. Men inte så mycket och nära som jag borde, vill och kan.

Inte så som ni alltid är närvarande för mig, i storm och stiltje.

Enda förklaringen; det är mycket nu. Allt snurrar och tiden blåser förbi. Jag håller mig krampaktigt fast i marken, kryper nära för att inte dras med i vinden.
Men så snart det lugnar sig lite, så snart de kala träden vajar lugnare, ska jag försöka räta på ryggen och göra mig synlig för er.
                    Ni vet att jag gör allt för det? För er..