Juste, wowwow. Imorgon tävlar pappsen i radion igen!

Trots hysteri, stress, tjat, klagomål och suckar är jag stolt.  

För att han tävlar, för att han är han, för att han bryr sig som han gör. 
http://www.sr.se/cgi-bin/stockholm/program/artikel.asp?ProgramID=2927&Artikel=2473827

Min fina papps.

Jag fick ett mail med den här låten. Mailet var från min mamma. Och när jag läste det rann tysta tårar på min kind. Tårar fyllda av en dotters kärlek till mamma. För hon känner mig ju verkligen utan och innan (och ändå kommer vi varann närmre för varje minut som går!). Och hon är slående lik mig, på det inre precis som på det inre. Och hur många gänger jag än skriker ut att "du fattar ju inte!!" så var det här ännu ett bevis på att jo, hon fattar.

När jag hörde låten första gången blev jag helt varm, det var som om någon satte ord på det min kropp så länge skrikit utan ord. Det var som ett avslut på kapitlet jag kämpat med så länge, där jag tragglat med orden och den röda tråden. Det blev den sista punkten. För det är ett avslutat kapitel nu. Tiden räckte till, nu får du vandra på min väg.