Klockan är halv två på natten och mitt mellannamn borde vara nostalgi.

För tredje (?) året i rad (tradition for the win) har jag spenderat de sista mellandagarna i tyersövillan med mina bästa vänner (+ bästisvovvs, busvovve och två kissemissar). Vi har gjort, sagt och kännt allt och inget. Viljorna och känslorna har slitit hårt de här dagarna. Alldeles för hårt. Men när mörkret lägger sig över husen, och hundarna i princip släpar oss över den frostiga marken, är det bara en insikt som betyder något: det blir aldrig som vi tänkt oss, inte ens i närheten, men det slutar alltid med en hög av kärlek. Och så kommer det alltid vara. Det är ju vi, lesfolket.

Njäe. Nog yrat. Den stora, varma, obäddade sängen med laptop, oc-box och två heta broes lockar! Gonatt.