Det är något med våren. Den gör mig sentimental.

Idag när jag kom hem för lunch satt Niklas på trappen, i solen. Efter lunchen vandrade jag över Medborgarplatsen för att inhandla dagens latte. Där höll de på att bygga upp 54's uteservering. Och på snaps satt redan två damer. På hemvägen upptäckte jag att snön i parken smälter, och att det nästan luktar vår där.

Ja, jag såg mycket när jag var ute idag. Framförallt såg jag en sak, så tydligt.

Vandrandes mellan Skarpnäcks röda tegelhus såg jag min egen spegelbild i en av alla portar; snabba steg, mobilen i handen och lurarna i öronen. Precis som vanligt. Jag gick i takt till musiken, klackarna klapprade och kappan svängde. Jag log stort och nynnade med. Jag tänkte på våren, på energin och på framtiden. Så såg jag allt runt omkring, andades in och log ännu större. Skarpnäck, här har jag mött alla mina vårar. Varje år har jag vandrat här och kännt lyckan när snön smälter och solen tittar fram. Här känner jag mig hemma och säker, liten på något sätt. Men plötsligt slog det mig hur stor jag blivit. Hur stor jag blivit sen jag faktiskt lekte i den där parken, sen jag kände människorna i de där portarna. Men framförallt, hur stor jag blivit sen sist. Förra året vid den här tiden vandrade jag på samma gator, och förundrades över våren som var på väg. Men då var jag annorlunda. Sen dess har jag  avslutat ett fantastiskt förhållande, och påbörjat ett annat. Sen dess har jag slutat jobba på ett café, och börjat söka alla möjliga jobb. Jag har gått från att vara liten och fullkomligt livrädd för framtiden, krampaktigt hålla fast vid minnena. Till att faktiskt drömma om framtiden, och springa mot den. För det är som han sa;

det här är vår vår.

I can't stop
Thinking about you
I'm just going in circles
Your loves got me sedated
I can't stop
When your not around me
Got me going so crazy