Jag har inte varit så aktiv de senaste dagarna. Inte här, inte någon annanstans. Jag har mest varit lättretlig och energilös. Med men inte med lixom. Och det har tyngt mig, jag har klandrat mig själv för min grinighet. Men idag insåg jag att det faktiskt finns anledningar. Anledningar till att jag inte orkar krångla och fixa. Inte orkar bli hysterisk och skratta högt, åt sånt jag egentligen inte bryr mig om. Ja, anledningar till att jag inte anstränger mig. Det är att viljan inte väcks, för att energin saknas. Utan att jag märkt det så har jag nämligen lagt den på annat. På sånt jag behöver här och nu. På att förstå. För det är mycket om och kring mig just nu. Liv vänds upp och ner.

Men, idag var ett undantag. Plötsligt fans energin där, utan ansträngning och vilja så fann jag mig själv skratta högt. Vi satt kring Olivias köksbord, lyssnade på hög musik och tryckte i oss våfflor. Inte en tanke på hur mycket grädde vi åt eller hur söt sylten var, inte en massa borden eller hysteri. Vi bara åt och log. Bläddrade i Frida-tidningar och pratade om dagen. Skrattade åt oss själva, och varandra. Det är det jag älskar med oss, vi är så enkla. Vi skiter i alla, och bryr oss om allt. Vi är vi. Efter två timmar av livsenergi gick vi ut, samtidigt som solen sjönk över söder. De andra tre skulle se Kenny på bio. Jag såg den med älsklingsniklas i söndags. Trots att filmen var den roligaste på länge, så är jag alldeles för fattig för att gå och se den igen. Så jag åkte hem. Drog på rosa pyjamasbyxor, drack te och småpratade med mammsen.  

Nu är jag trött i ögonen, men inte i huvudet. För jag har fått lite välbehövd energi utan att egentligen behöva lägga någon. Genom att spendera kvällen i trygghet, och slappna av. Med mina viktigaste vänner och mamma.

Nu kom lillebror hem också, hårdrocken dunkar och jag ska passa på att andas in ännu mer energi. Så, hejdå.