Jag går min egen väg nu, bara min. Jag gör det jag vill precis när jag vill.

Så ikväll är jag hemma och gör ingenting. Tar det lugnt. Myser runt.

Jag känner mig stark. På gång.

Men ibland, litegrann, tänker jag på dig..

Jag var som sagt "ensambarn" för en långweekend. Jag blev ompysslad och uppmärksammad, med andra ord; det var jättemysigt. Men, efter bara någon dag saknade jag honom! Den jobbiga, enerverande "lilla" parvel jag kallar lillebror. Han som alltid finns här, ibland ivägen och ibland precis där jag vill ha honom. Så i tisdags var jag hysterisk redan på morgonen, då var han ju på väg hem! Och nu är han här. Sitter några meter ifrån mig och spelar tv-spel. Nej, vi är inte alls sociala men det är tryggt att ha honom hemma. Bara lukten gör mig svag.

Jag insåg i onsdags att jag faktiskt åker till Egypten om två veckor. Iiih, jag är sjukt taggad och kan inte beskriva hur mycket jag ser fram emot det här - en dröm som går i uppfyllelse! Men, jag insåg även i onsdags att jag kommer vara borta i hela tio dagar. Jag tror aldrig jag varit borta så länge hemifrån(!). Så lite smånervös är jag nog ändå. För det, och för maten.. falafel och annat vegetariskt i tio dagar, hur ska detta gå?!