Nu har nedräkningen börjat på riktigt. Om 23 timmar står jag på centralen. Händerna fulla med väskor, ansiktet full av förvirring och magen full av fjärilar. Då lämnar jag stan för kanske en av mitt livs viktigaste resor, Egypten.

Jag är rentav rädd, har resfeber och gud vet allt. Det är så mycket jag inte hunnit, och så mycket jag glömt. Så många jag försummat. Men trots allt har jag försökt och gjort mitt bästa, nu väntar vilan. 

Jag kommer säkert längta hem. Känna mig som den lilla flickan som försökte rymma från seglarlägret med ansiktet fullt av tårar. Jag kommer ligga där i fjärran land och tänka på släkten jag inte hunnit se på tusen år, morötterna jag inte ens pratat med på två veckor, vännerna jag lämnar till storstadens puls alldeles ensamma. Och på det trygga röda huset, med den vackra oumbärliga familjen. Men längtan är fin, det är då man inser hur mycket man uppskattar guldkornen i vardagen. Det är då man får perspektiv, och perspektiv är precis vad jag behöver få där på mitt livs resa. Det låter kanske töntigt. 10 dagar i Egypten har folk gjort förr, det är ingen big deal. Men för mig är det stort. Dels för att jag står där jag står i livet nu. Hur trött jag är på kriget inom mig och hur jag hoppas finna fred. Dels för att jag ska besöka platser jag hört så mycket gott om. Hur jag föreställer mig och hoppas kunna ta in det. Och, för att jag ska få uplleva det tillsammans med människor som är så otroligt viktiga för mig. De som känner mig utan och innan, de som inte känner mig alls, de jag gråtit med, de jag gråtit över, de jag skrattat med, de jag skrattat åt. De jag varje dag, med stora ögon, ser upp till.

Hej så länge älsklingar, vi ses igen i november!

Förhoppningsvis med lättare väska, brunare ansikte och lugnare inre.