I vintras kom ett paket till mig på posten. Det var en skiva från Josefine, med riktig amerikansk musik. Hennes hopbrända favoriter, Taylor Swift.

   Då lyssnade jag på låtarna om och om igen. Ljudet på min lilla stereo var på max och skivan spelades så flitigt att den förstördes när jag rusade omkring i mitt rum med en hårborste och sjöng med. Jag föreställde mig att jag var hos min Josefine i det stora landet. Att vi befann oss i en stor pampig american-dream-villa iklädda höga boots och drack drinkar ur pappmuggar samtidigt som vi dansade till countrytonerna. Det hjälpte mig då. Det hjälpte mig att bearbeta tomrummet hon lämnat mig hemma med.

   Nu är hon hemma igen. Nu fyller hon ut det där tomrummet, och så mycket mer. Därför har jag inte lyssnat på de där låtarna på ett tag. Igår blev det dock så av en slump. Och jag chockades. När jag hörde introt fylldes jag precis som då av den där glädjen, ruset av att känna mig hel. Men denna gång hörde jag även texten, orden, de dova tonerna i bakgrunden. Och det talade till mig. Jag fann mig själv rusandes omkring i mitt rum igen. Dock föreställde jag mig inte att jag var med min Josefine i det stora landet. Denna gång var jag bara jag. Just här, just nu.

    Ja, i vintras kom ett paket till mig på posten. Det var ett paket från en skatt, med en skatt. Toner som lyser upp mig, texter som talar till mig.