Tisdagkväll i maj. En telefon ringer. Min telefon, just min. Trevande ord. I andra änden blir tysta tårar starkare, och mitt hjärta brinner. Bultar hårdare för varje millisekund.  Försöker panikslaget finna en väg, ett sätt att lugna tårarna. Få värmen från det brinnande hjärtat att nå ända fram. Till en trött flicka.

Ibland påminns man om sina fina vänner.

Och jag har fyra som jag inte ens kallar vänner, det ordet är för svagt. Det är inte vänner vi är, vi är något mycket mer än så. De där fyra är mina systrar. Mina finaste. Mina bästa. Som alltid får mitt hjärta att brinna. Att bulta lite hårdare.

Det är något med det här klassrummet. Något mystiskt. Något dåligt.

En termins helvetisk datakunskap, bara glädje i att rita familjeträd med kompisch. En termins ännu mer helvetisk digitalbild, bara glädjen i att jag och kompisch fick ur oss alla veckans aggressioner. Och nu, ett helvetiskt projekt.

Men, inte nog med det! Under digitalbilden hade jag varje vecka någon väldigt enerverande person sjungandes, visslandes och gud vet vad i mitt bakhuvud. Nu, i samma klassrum, sitter några nördgiganter från mattedata bakom ryggen på mig. Och pratar engelska. Eller pratar och pratar, med ful dialekt upprepar de en enda mening; "have you been here before?". GAH! Tystnad?

Helvetiska klassrum. Det har något emot mig. Jag vet det!

Tur att kompisch sitter brevid då. Som vanligt.

För det är något med henne också. Något mystiskt. Något bra<3