Jag har tårar i ögonen och fjärilar i magen..

Imorgon kan man säga att imorgon kommer Josefine hem. Min liten, efterlängtade älskade liten. Vi pratade i telefon idag, en konstig upplevelse. Att höra hennes röst gör mig alltid lika glad. Jag fånler för mig själv när jag ser framför mig varje min hon gör, varje rörelse. Det var härligt att höra hennes röst och tankar, att planera och styra upp. Men när vi skulle lägga på blev det så sjukt. I tio månader nu har vi sagt "ååh, vi hörs snart igen, saknar och älskar dig!" innan vi lägger på. Nu blev det ett mycket förvirat "eh, aa, vi ses ju snart fan. ja, men det gör vi. ses på torsdag då.. aa.. fan.. puss, hejdå". Hon kommer ju hem snart! Om 36 timmar står hela l'esfolket på arlanda, tillsammans igen <3

Anledningen till mitt telefonsamtal med amerikanaren idag var förresten att jag och Cornelia hysteriskt satt och planerade vår resa till Greklandet. Två timmar, många frågor, telefonsamtal och glädjeskrik senare har vi hittat vår resa och med 99,99% säkerhet bokar vi imorgon. Halelujah. En vecka med Klitten och Liten, långt bort från allt annat. Det blir bra.

Just nu peppar jag som få. Sverigetröjan på, latte i handen och godis upphällt. Om exakt timme är det avspark för Sverige i fotbolls-EM. Som jag längtat! Kompsich försökte ta ner mig på jorden idag, la fram teorier om att Sverige nog inte vinner. Mamma gjorde detsamma. Men tillsammans med min bror tänker jag starkt ignorera alla dessa negativa människor (jag älskar er ändå) som inte tror att vårt kära landslag kan klå grekerna. Klart vi kan! Nu jävlar.