Jag är trött på folk just nu. Hur man än gör hamnar någon i kläm, jag eller de. Jag orkar inte med det. All klagan, all lathet, alla ord och alla skratt. Om typ tio dagar åker jag till granholmen igen, tacka gud för det. Fick jag skulle jag fly dit redan idag, och stanna länge. Där är inte folk som folk. Där är folk bra. Där är folk min familj, riktig och bonus.

Jag trivs verkligen där. Det har kommit att bli min fristad.

När jag går långpromenader med mina föräldrar och mina bästisvovvar vill jag bara fortsätta gå trots att vi möter tjurar och får bestiga berg. När jag ligger i soffan och äter magnug mandel vill jag bara ligga kvar trots att jag sett samma pippifilm tre gånger på tio timmar. När jag varken har täcke eller kudde för att jag suger på kuddkrig vill jag sova så ändå för jag har fått godnattpussar av världens bästa killar. När jag får sköta grilljobbet samt blir retad för mina missöden vill jag ändå stå kvar där jag är trygg. När jag tror att jag ska spricka av alla kokosgodisar och pannkakor vill jag bara ha mer för att det är så mysigt. När jag känner mig stekt av värmen och trött på måsarnas skri vill jag ligga kvar där på bryggan med mamma, för att det är så bra. När förkylningen gör sig påmind och tårna är kalla vill jag fortsätta gå där i vattnet, hand i hand med min felix. När rösten försvinner och frisyren likaså vill jag aldrig stanna båten.

Ja, ni förstår.. när jag är där vill jag aldrig åka hem.