Som ni kanske gissat har jag varit hemma från Krakow ett tag, i över en vecka faktiskt. Men skrivlusten har lixom inte kommit, jag har glömt bort det mitt i alla intryck och försommarväder. Det var längesen jag skrev på riktigt. Både här och i min alldeles egna dagbok, den med det jag önskar men inte vågar skriva ut. Min underbart söta mamma påpekade igår att hon saknar min blogg, att läsa mitt innersta. Först blev jag lite chockad; skriver jag mitt innersta här? I en blogg? Men sen lugn. Jag menar; för många är denna blogg nog bara dravel, ord på ord som egentligen inte ger så mycket. Men för mamma, som verkligen känner mig, blir det mitt innersta. Då blir det pusselbitarna som jag inte hinner, orkar eller kan formulera i ord.

Läget just nu är bra. Blommorna har slagit ut och gräset är grönt, jag försöker leva livet och vara ute tills solen går ner. Därav svider halsen som satan och skolarbetena läggs på hög innan avslutningen. Men, jag är rätt nöjd. Framför mig ser jag viljan, meningen. Jag har mognat lite. Relationer har satts på prov och dammats av. Jag ser klarare nu. Tyvärr rinner tiden mig ur händerna och jag hinner inte med hälften av det jag vill men snart är det sommarlov och då jäklar, då blir det ordning. Då ska struktursara ta tillbaka strukturen.

Skulle jag om ett par timmar skriva om detta skulle orden om nuläget kanske vara annorlunda. Trots glädjen och viljan som smyger sig på är jag ostabil, tyvärr. Jag vet att det är bra, jag växer och det är då jag ser klarare. Men jag är trött på att vara såhär, det tär. Ena stunden stor, stark, fri - en örn. Andra inte mer än en liten fågelunge som gång på gång prövar sina vingar, men faller med en duns. De där fågelungsstunderna och bakslagen känns hårdare när man vet hur det är att flyga, att vara stark och känna vinden.

Det här var förvånansvärt skönt. Att skriva ur sig lite utan att göra det för djupt, som det ofta blir när man skriver för sig själv. Nu måste jag byta om och åka till skolan för historiaprov. Återkommer sen med update om Polen och "livet efter det". So long.

 OBS!

Om exakt två veckor kommer älskade bästa Josefine hem. Efter 316 dagar på andra sidan jorden landar hon hemma och jag kan inte formulera mina tankar. Vi klarade det! Jag har längtat så länge, räknat ner i månader, skrivit kilometrar och gråtit floder. Men nu kommer hon hem igen, om två veckor har hon landat och om två månader är "allt som vanligt". Helt sjukt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter och läser gamla bloggar. Bloggar som jag inte läst på ett drygt år (sen jag slutade plugga och med andra ord minskade min datortid avsevärt?). Jag vet att det låter larvigt, fattigt, desperat. Men att läsa andras ord, att känna och fundera är ...

Varje rast slänger jag mig i en soffa och lusläser dagens tidning (vuxenpoäng!). Igår hade metro en bilaga om hjärt&lung-fondens kampanj "Alla barnhjärtans månad". Jag blev helt tagen. Aldrig någonsin hade det slagit mig hur många barn som föds med h...

För drygt ett år sedan stog vi omslutna, med armarna hårt om varann. Jag minns att han viskade "det är konstigt, att det är just du", och mitt svar blev "ja, vem trodde det".  Snön föll utanför fönstret och vi andades in varandra, försiktigt. Kände e...

Igår var jag på en fantastisk konsert. När bilen susade hemåt såg jag lugnt ut över ett snötäckt Stockholm. Och inom mig tackade jag Lars Winnerbäck för min hösts största sanningar: "Vill inte komma nånstans, vill bara ta mig lite längre än hit"   ...

Har en känsla av att mina blogginlägg närmsta tiden kan komma att vara tagna mycket ur följande text. Det är texten till en låt som EMD spelat in på sin jul-cd. En låt som jag och fyra av mina närmsta spelade om och om igen i ett litet kök i gnesta i...