För en vecka sen pratade jag i telefon. Gick och väntade på att det skulle bli mörkt, så att jag kunde tända ljus och krypa ner under duntäcket i mitt nya rum. Jag orkar inte förklara, det blev inte så.. Nu väntar jag inte på att det ska bli mörkt. Jag drar ner persiennerna och tänder ljus iallafall. Dricker te och låter orden flöda.

Det blir fel att skriva det såhär. Men jag har funderat nu och; det är inte jag som är stark. Stark är de som finns där och fungerar i alla lägen. Som orkar, för mig. Så.. TACK, mina älskade <3