Om bara några timmar rör vi oss mot kyrkan, för att ta farväl..

Det hade kunnat vara en mörk dag, svart. Men hon ville inte ha det så, och då blir det inte heller det. Istället skiner solen utanför fönstret. Och jag klär mig i ljus klänning och målar ögonen rosa. Huvudet är ovanligt tomt, kroppen fylld av smärta. Försöker le, men låter samtidigt tårarna rinna. Tunga, självklart. Fyllda av saknad och sorg. Men också av tacksamhet. För det vi fick, och det vi har.

Tro, hop, kärlek och en jäkla massa vilja, eller envishet om man så vill.