Ikväll var terminens första ungdomsmässa. Efter ett par "uppochner"-terminer i Katarina församling var jag relativt otaggad. Nog för att jag älskar stället, det är min trygghet och fristad. Men oj vad trött jag varit på det i perioder, på alla puckade människor, idiotiska beteenden och på att det inte händer något. På att några eldsjälar ordnar och fixar, planerar och lägger ner timmar på att ordna temakvällar, utan att få någonting tillbaka. Jag har varit så trött att jag varit nära att lämna ett par gånger. Ta mitt pick och pack och låta alla klara sig själva. Och under sommaren har jag vridit och vänt på tankarna i mitt huvud: Ska jag ge upp helt? Eller satsa stenhårt? Klarar jag att satsa bara lite? Vill jag det? Borde jag kanske ta ett "sabbatsår"? Hur som helst gick jag iallafall dit idag. Och redan när jag tog klivet in på kyrkogården kändes det rätt. Där på en gräsplätt satt sex personer, varav jag med var och en har långa och på många sätt komplicerade historier, och log stort. Minuter senare sjöng vi högt allihopa, tillsammans med många andra lät vi sången få säga det rösten inte vågar själv. Och trots att mina tankar var någon helt annan stans, där uppe bland molnen och bullarna, så var jag lugn. Och jag log. För tankarna som vridits inom mig stog stilla, det fanns bara ett svar: det är här jag ska vara. Jag behöver inte satsa stenhårt, det har jag redan gjort. Nu kan jag satsa lagom, för min egen skull. För även om jag vet att det är mycket slit och skit, även om jag vet att jag ofta fylls av kokande irritation och även om jag vet att jag kommer säga flera gånger de närmsta månderna att jag är så trött på att slita utan att få något tillbaka.. så är det mitt liv. Och de där gångerna då det inte är skit, då jag inte fylls av irritation och då jag inte är trött på det.. då är det perfekt. Då är det bekräftelse och värme, ro och trygghet. Då får jag så mycket tillbaka att det känns värt allt slit i världen. Det är för de stunderna jag ägnat de senaste fem åren just där, med dem. Och det är för de stunderna jag kommer ägna även delar av detta år där, med dem.

Imorse vaknade jag ensam hemma hos Niklas. Som vanligt var jag smånojig och tog med både täcke och mobiltelefon ut till soffan så fort det bara gick. Det är läskigt att vara ensam där, dels för att det är en lägenhet och jag är van vid hus och dels för att det är så stort. Satte på radio, tv och dator men kände mig ändå ensam. Obehaget växte i kroppen och tankarna gick på högvarv. Först var jag rädd för tjyvar och monster och annat värdsligt. Sen flöt tankarna in på Marianne. På vårarna och somrarna vi brukade dela, på kaffet vi druckit ihop och på alla stunder med ett glas vin på altanen. Nu finns bara minnena kvar, och hur fina de än är så smärtar det. Vi kommer inte sitta där igen, istället kommer saknad och minnen (ja, framförallt minnen!) ta platsen. Tårar fyllde mina ögon och frustrationen gick via telefon ut över Niklas. Ingen big deal egentligen, han fortsatte jobba och jag låg kvar där jag låg. Såg på tv och funderade.. insåg att frustrationen jag kastat ur mig på pojken var helt oberättigad. Han är ju bäst? När mina känslor stormat de senaste veckorna har han fått stå där och ta skiten. Han har låtit mig gråta, han har låtit mig prata sönder nätterna för oss båda och han har hållit om mig hårt. Så med det i tankarna tog jag mig i kragen och var "världens gulligaste flickvän" - överraskade på jobbet. Sen blev det en stund i solen, glass och mys. Det var bra. Vi är bra, bäst faktiskt.