Det är ingenting. Ingenting har hänt. Egentligen. Ändå krigar tankarna i ditt huvud. De finns överallt. En mening, en blick kan suga ut energin du samlat. Putta dig åt sidan från den plats du så stolt ställt ner fötter på.

Vissa dagar påminns jag om detta fenomen. I takt med att samtalen, orden, sjunker in viker sig mina ben och platsen jag står på blir dunkel. Tom. Idag var en sån dag. Jag mötte känslor jag övervunnit och lämnat bakom mig för en stund. Tvivlet och maktlösheten kom över mig. Vände mig.

Plötsligt önskade jag mig tillbaka till en sommarvecka i Grekland. Till den konstiga känslan av att ha hela världen kring mig. Ensam i ett annat land, en annan tid och ett annat språk. Så liten och rädd men dock så stark och oövervinnlig. Ja, om jag bara kunde skulle jag sitta på en altan i Grekland just nu.

Jag skulle hålla era händer, låta tårarna rinna och bröstet skaka.

Ni skulle tysta hålla om mig tills mina ögon var torra och tårarna slut.

Vi skulle se på varandra med tårade, djupa ögon och resa oss upp.

Tillsammans skulle vi ta oss an natten. Livet.

Det skulle vara precis som de där dagarna i Grekland, de eviga dagarna.