För ett år sen satt jag såhär med fjärilar i magen och tårar i ögonen. Då var det bara timmar kvar tills min Josefine skulle komma hem från ett år i USA. Från ett år av saknad och avstånd, mail och vänskap som växte. Som klarar allt, det vet vi nu.

För en vecka sen satt jag såhär med fjärilar i magen och tårar i ögonen. Då var det bara timmar kvar till jag skulle ta studenten från Värmdö Gymnasium. Lämna tre år av slit, tårar, ilska och utveckling bakom mig. Lämna skolan där jag trampat min egen väg varje dag i tre år. Lämna klassen jag hatat och älskat, upplevt och vuxit i. Som jag faktiskt tycker helt galet mycket om, i smyg.

Ikväll sitter jag här, fjärilarna har lagt sig till vila. Men tårarna är kvar. För det har hänt så mycket.. och det är över nu. Nu har jag tagit studenten! Nu är jag en av de där som får en klump i magen när man ser ett flak, som vill tillbaka lite hela tiden. Nu är jag en av de där som säger "min klass, eller ja..". Nu har jag haft en av de allra bästa dagarna i hela mitt liv. En dag då jag var vacker som få i vit klänning, lockat hår och med ett stort leende som accessoar. En dag då jag kramades hårt och skrattade högt. Med ALLA mina guldkorn, med alla de som förgyller mina dagar (tack, jag älskar er, det vet ni). En dag som etsat sig fast i min hjärna. Ett datum som står inskrivet i mitt hjärta. Föralltid. En perfekt dag, som blev magisk.

Tack vare att världens bästa föräldrar (med hjälp av bror och väääään och pojkvän och sånadär speciella ni vet) fixade allt så kunde jag bara slappna av. Släppa allt och sluta oroa mig, för första gången på år. De skjutsade mig hit och dit, de släpade mina saker och de tog emot mina gäster. Jag däremot.. jag spenderade dagen med fina oersättliga klasskompisar. Det var champagnefrukost, studentlunch, kameror, tårar, stress, skratt, hysteri, skrik, kramar, glädje, utspring, flakåkande, alkohol och lycka. Sen kom jag hem. Hem till mina finaste, de där som avbröt sin vardag för att fira lilla mig. Skåla i skumpa framför en vit limousin, äta gott i ett trångt radhus, hålla tal och röja natten lång (till och med slutskivan var avlägsen där och då) och avsluta med nattmat på köksgolvet. -> Obeskrivligt bra.

För snart en vecka sen var jag alltså den lyckligaste prinsessan i alla sagoslut.

Slutet på en saga om tre år i ett slott vid Gullmarsplan. En saga där kungen har 29 döttrar och 2 söner, prinsessor och prinsar. Där kungen heter Fredrik och hans familj 06Spd. Såhär i efterhand vågar jag säga att det var en fin saga, en saga man fastnar för. Där kungen alltid håller sina barn i handen, och pratar och sjunger så att prinsessorna gråter krokodiltårar om och om igen. En saga där alla vandrade på vägar intill varandra, vare sig de ville eller inte. Där alla vägar ledde tillbaka tillslut. Tryggt. Och såhär i efterhand vågar jag erkänna att jag är lite rädd. Nu får jag trampa min egen väg på osäker mark, på mark som kan bära eller brista och vägar som kan leda mig käpprätt åt helvete. Men jag vågar också erkänna att jag är lättad. Det ska bli skönt att stå själv, att slippa allt. Klassfixarrollen, intrigerna, kategoriseringen, kraven och plugget. Nu får jag för första gången pröva själv - kasta mig ut och hoppas att fjärilarna i magen (som definitivt kommer vakna snart igen) hjälper mig flyga. Och faktiskt, så tror jag det. Jag litar på dem, jag litar på mig.. FÖR JAG HAR TAGIT STUDENTEN, OCH JAG ÄR SÅ JÄVLA BRA!

 

m.

11 juni 2009 08:47

Fantastiska älskade unge! fortsätt vara precis den du är, ta vara på livet och du kommer flyga så högt och långt du vill framöver...

 

Mimmi

13 juni 2009 19:18

Du skriver så jag får gåshud vännen, tack

 

Linn

17 juni 2009 00:17

SARA! Herre min guuuud vad vackert du skriver! Du prickar även in exakt hur jag känner, fast vi inte gått i samma klass. Jag gråter, jättevackert!

http://linncharlotta.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter och läser gamla bloggar. Bloggar som jag inte läst på ett drygt år (sen jag slutade plugga och med andra ord minskade min datortid avsevärt?). Jag vet att det låter larvigt, fattigt, desperat. Men att läsa andras ord, att känna och fundera är ...

Varje rast slänger jag mig i en soffa och lusläser dagens tidning (vuxenpoäng!). Igår hade metro en bilaga om hjärt&lung-fondens kampanj "Alla barnhjärtans månad". Jag blev helt tagen. Aldrig någonsin hade det slagit mig hur många barn som föds med h...

För drygt ett år sedan stog vi omslutna, med armarna hårt om varann. Jag minns att han viskade "det är konstigt, att det är just du", och mitt svar blev "ja, vem trodde det".  Snön föll utanför fönstret och vi andades in varandra, försiktigt. Kände e...

Igår var jag på en fantastisk konsert. När bilen susade hemåt såg jag lugnt ut över ett snötäckt Stockholm. Och inom mig tackade jag Lars Winnerbäck för min hösts största sanningar: "Vill inte komma nånstans, vill bara ta mig lite längre än hit"   ...

Har en känsla av att mina blogginlägg närmsta tiden kan komma att vara tagna mycket ur följande text. Det är texten till en låt som EMD spelat in på sin jul-cd. En låt som jag och fyra av mina närmsta spelade om och om igen i ett litet kök i gnesta i...