Jag visste det i och för sig redan. Men, min bror måste vara sänd från himlen.

   Jag har haft ett galet sötsug den senaste veckan. Tårta, muffins, choklad, lakrits.. You name it. Var precis nere och handlade med mamma, stannade och drömde om varenda bulle. Men kom endast hem med en påse marshmallows (det är tydligen ganska nyttigt?!) som jag lovade att inte äta upp direkt.. En kvart senare kommer lillebror hem och kastar en papppåse i knät på mig med ett stort leende på läpparna. Han har haft hemkunskap i skolan och bakat vaniljbullar.. det är bara två kvar i påsen och de ger han nu till mig! Ha-le-lu-jah. Ja, han vet hur han charmar mig den pojken ;)

Jag har ont i halsen idag, och är småhes. Men vad gör det? Jag försökte beskriva gårdagens konsert för tjejorna imorse, men det gick lixom inte. Det var härligt, så mycket kan jag säga. Att lyssna och titta på jordens absolut bästa och vackraste band. Att stå i ett hav av människor och hålla om en av de allra bästa vänner man kan ha. Det kallar jag eufori! Total, fullkomlig och helt galen glädje!

De små pojkarna börjar bli gamla män.. Det märks inte alls, inte någonstans!

Det är vår nu, som sagt. Vårjackor, skinnjackor, ballerina och leggins. Varma vindar, fyllda bänkar och sol. Idag när jag gick hem var det sol och allt kändes lätt. Nästa gång jag gick ut, ett par timmar senare, hade det hunnit regna och sen bli sol igen. Det luktade blör asfalt på hela gården, det luktade vår och jag drog in extra noga. Det var fullt av ungar på gården också. Allt mellan tre och tio år sprang omkring. Efter att jag och lillebror iakttagit dom i några minuter kom vi fram till att de lekte burken. "Nedrans wannabeeungar som leker våra lekar på våran gård. Gå någon annanstans" kläckte jag ur mig och pappa svarade att "Vaddå? De bor ju också här!" Och visst har han rätt i det, de bor också här och jag har ingen rätt att vara bitter på dom men jag är det ändå. Faktiskt. De leker precis så som vi brukade leka. Jag, Sara, Maria, Anja, Henrik, Emanuel, Christoffer, Johanna, Patric, Erik.. Det Vi lekte hela tiden på våran gård. Fikade på trappen, picnicade i skogen, byggde kojor, lekte vid actionmanklippan, spelade gameboy på bänken, lekte bluff på taket och burken på andra sidan gården. Those where the days. Vi är stora nu och ska inte leka mer. Vi kommer inte göra det heller. Många har flyttat, bort eller hemifrån. Men jag saknar det. Att vara så liten, så fri. Att behöva fråga om lov för att få cykla runt alla radhus eller leka på andra sidan gården. Att bara gå in för att äta middag och sen ut igen, mötas vid gröna gubben. Aj vad jag saknar det. Tur att jag har Johanna kvar. Att vi kan ta våra promenader runt älskade mysiga Skarpnäck och prata igenom alla gamla och nya minnen. Vore det inte för henne skulle jag nog nita de glada barnen på gården.

Nej, nog med skitsnack. Måste rusa! Bara ett par timmar kvar till Backstreet Boys entré ju! So long.

Sitter i ett viktigt samtal, med en vitkig vän. Jag känner igen mig så väl i allt vi pratar om. I känslorna, tankarna och förrvirringen. Klumpen i magen som sakta men säkert rör sig upp mot halsen. Kampen mot tårarna. Och helt plötsligt bara rasar jag.  Jag är trött på det här. Jag är trött på att älta allt, om och om igen. Jag är trött på falska förhoppninga, på gnistor som aldrig flammar till. Jag är trött på dig. Jag önskar att jag inte brydde mig, men det gör jag. Jag trodde jag lärt mig hantera det, på riktigt. Någonstans var jag naiv nog att tro att jag vuxit upp. Visst har jag det. Jag har vuxit något enormt, och det är jag verkligen stolt över. Men jag har inte vuxit nog. Uppenbarligen inte. Då skulle jag inte sitta här nu. Precis som då.. och då.. och då.

Sitter och lyssnar igenom all backstreetboys-musik. Peppar upp inför måndagen.. Alla låttexter innebär minnen eller träffar så rätt. Det är svårt att hålla sig oberörd. Ofta blir jag bara glad och hoppfull. Men ibland tränger det andra på, sorg och smärta. Sånt man bär på. Hjälplöshet, ilska och tomhet. Sånt som de där låtarna man känner igen sig i hjälpt en att hantera, bearbeta. Det är läskigt men skönt. En egen, billig terapi.

För ett år sen var jag tillsammans med några av de viktigaste människorna i mitt liv på konfaläger över valborg. Det var där jag insåg hur mycket det året betytt för mig. Det var då jag insåg att jag faktiskt är en ledare. Att jag kan hantera det och kanske är en förebild så som Sandra&Jakop var och alltid kommer vara för mig.

Under lägret hade vi "sikta mot stjärnorna" och min grupp skulle självklart framföra Backstreet Boys "I want it that way". De övade och jag peppade som tusan hela dagen. Sen stog de där och ägde alla. Det kanske låter fånigt men det var en otrolig kick, deras vinst blev något slags bevis för mig. Nu lyssnar jag på den igen och den där glädjen kommer tillbaka. Jag saknar dom..

På sista tiden har det varit så mycket med renovering av rummet och plugg att jag inte hunnit lyssna på musik. Upptäckte det nu när jag haft random spellista hela morgonen. Allt från Backstreet Boys till A-teens, Busta Rhymes, Lars Winnerbäck och Ulf Lundell. Jag blir lika glad av varje låt!

På måndag är det Backstreet Boys på hovet. Och i augusti ska jag se Winnerbäck på zinken har min snälla pappa sett till. Åh, sånt kan man leva länge på.

Hammarby IF 5 - 3 GIF Sundsvall 

Jag måste erkänna att jag gillar matcher med mycket mål, som när man var mindre och inte förstog mer av spelet än målen. Jag förstår mer nu men målen är fortfarande det roligaste, det är då det blir lite action och glädje ju. En hemmapremiär med åtta mål i uppskattar jag med andra ord, trots att tre av dem var åt fel håll.. Skarpnäcks egna stolthet, Haris, fick sätta 4-2 målet så vad har jag att klaga på?  Det var inte världens bästa match från bajens sida. Rätt mycket gick snett. Men, med lite kamp från alla håll blev det vinst och förstaplats i tabellen! Pappa räknade ut att bajen nu är enda laget som kan ta SM-guld utan en enda förlust. Haha.

Matchens roligaste hände dock i klacken. Till höger om mig stog lillebror med två kompisar, nedanför dom ett gäng på fem killar i min ålder. Vid 3-2 målet var det total glädje - hopp, kramar, skrik. Det hela resulterade i att Niklas (1,40 lång) blev nermejad och låg på läktarn med de större killarna över sig och sina kompisar asgarvandes brevid. När alla tagit sig upp tog killgänget tag i Niklas och hissade upp honom mitt i klacken,  som förlåt och ersättning för fallet lixom. Han flög där ett bra tag, i skräckblandad förtjusning. Det är så man gör i bajen. Jag trivs där. 

Tiden går så fort. Känns som att det var igår man stog på söderstadion och tackade av laget för den allsvenska insatsen tjugohundrasju. Nu är det tjugohundraåtta och ikväll drar det igång på riktigt - Bajen har hemmapremiär! /Väntat så länge på just den här dan Den ger lust när den kommer/ Jag minns förra årets hemmpremiär väl. Det var eufori. Jag skrev världens längsta lyckodagboksinlägg efteråt om hur härligt det var att stå där, hur bra allt kändes. /Jag hör skrattande barn Jag hör slussarnas brus Jag hör till de få som kan leva/ Och i år är det inte bara ett årskort till familjeläktarn, utan ett till klacken, som ligger och bränner i plånboken. Det samt den allsvenska premiären för en vecka sen (då Bajen spöade Ljungskile med 1-0) gör att kvällen känns mycket lovande. 11 649 biljetter sålda just nu, 19.00 är det avspark - be there or be square.