Gårdagens samtal gav mig styrka i allt kaos.

Nu ska jag mysa mig igenom helgen, slappna av och vila i den tryggheten.

Ingenting har egentligen förändrats, bara min inställning till det.

Framförallt två saker går runt i mitt huvud..

- Jag önskar som så många gånger förr att jag inte brydde mig.. Att jag inte brydde mig om andras känslor eller tankar, val eller öden. Men jag kan inte neka det. Jag bryr mig. Åh, varför ska just jag vara så känslomässig och lättberörd?

- Jag önskar jag att jag kunde styra mina egna tankar. Att jag kunde bestäma över och förstå dem. Att jag kunde få det att bli sådär bäst. Jag är trött på och avskyr det här. Fullt ut. Varför ska just jag analysera? Varför ska just jag ha detta samvete?

Igår var en överlag bra dag. Jag fick bruna ben och skoldagen var smärtfri. Solen sken på oss där vi satt med café cooler mot vår favoritvägg. Jag var på bra humör när jag knatade över söders gator mot ungdomsmässa och ledarträff. Allt kändes plötsligt ganska okej, tills mörkret la sig över Stockholm. Då kom alla tankarna ikapp mig igen, de jag sprungit ifrån i solen och skrattet.

Lite inverkan hade tre speciella personer. Tre personer som har allt för stor inverkan på mig och mitt humör. De kan få mig att flyga eller falla handlöst. Många i mitt liv kan det men hos vissa är det mer påtagligt.. Igår gav jag dem inte ens chanserna, de hittade de själva. De tog chansen att hjälpa mig sväva på moln. Av de tre var det en som lyckades. Det var en som faktiskt höll mig svävande medan de andra knappt hann lyfta mig ovan marken innan de släppte igen, med en hård duns. Den som lyckades var den mest otippade.. Hade någon sagt det till mig för ett år sen hade jag skrattat denne person rakt upp i ansiktet. Men, livet slutar aldrig att förvåna och tur är väll det?

Tiden rusar verkligen iväg, snart ska vi börja småplanera för det man gör typ sist under sin skoltid?! Projektarbetena. Vi var på treornas redovisningar idag, för att få insipration. Deras arbeten var minst sagt simpla och ointressanta. Jag kände mig så mycket äldre och som att jag kunnat göra alla de tre första redovisningarna själv om det var så. Den sista tjejen lyckades dock med det hon skulle; inspirera. Hennes projektarbete hade gått ut på att skriva en bok. Skriva, slipa på och korrekturläsa fem egna noveller som hon sen kopplat ihop med symboliska bilder och avslutat med att trycka upp på riktigt. När hon stog och pratade väcktes någonting inom mig till liv. Min dröm om att våga skriva för andra, iallafall försöka nå ut. Ett litet frö har börjat gro.. Frågan är vad jag ska göra med det?!

Det är inte ofta jag fastnar för en, bara en, låt. Har nog aldrig varit med om att jag sätter samma låt på repeat och lyssnar på bara den flera timmar. Visst fastnar jag ofta för låtar, när texten träffar. Det konstiga är att i det här fallet kan jag inte ens tolka texten, jag kan inte bestämma vad den ska betyda för mig. Jag bara vet att jag hittat världens bästa låt! Och att jag blivit besatt - lyssnar jag sönder den får det vara värt det. Just nu vill jag bara höra den om och om igen; Plane med Jason Mraz. Lyssna!

Vi tar det som det kommer, sa alltid min älskade farmor. Jag är trött och förvirrad. Ändå finns det någon enerig där inne. Som vill ut. Ska ta mig mot hornstull och möta min Klitt nu. Äta glass och praaata innan två danspass. Det blir bra <3

Jag kan inte skriva. Orden har alltid varit min tillflykt. När pennan rör sig känner jag mig kreativ, då kan jag andas ut. Nu vet jag inte vad jag ska skriva. Jag kan inte formulera mig. Inte alls.

Helgen var bra. En lägerhelg på Gilwell <3 Det var mycket som var annorlunda, jag också. Men jag är nöjd. Fredagen gick fort som attan; buss, äta, diska, leka, sova. Lördagen var grå och kall. Men lika glada var vi för det när folket spelade lerfotboll, vandrade "påskberättelsen" en månad för sent och hade dop nere vid vattnet och det som borde varit en solnedgång. På kvällen spexade vi loss med både strippor, fläktar, monalisa, victoria silvestedt och programledare. Sen låg vi hela natten och pratade om hur det är att jobba i skift, jag och Isabull. På söndagen hade vi mässa nere vid vattnet, städade och lekte burken. Solen sken, fåglarna kvittrade och det var fridfullt mitt i all fart. Det var en helg då tankarna fick sväva fritt, då jag bara släppte allt, då jag fann en riktig vän.

Igår var den efterlängtade våren här på riktigt. Det innebar utelunch från limone och promenad till kungsträdgården med Mimmi och Sofia efter skolan. Hela dagen gick jag i solen, lyssnade på Jason Mraz och kisade med ögonen mot solen. Det var skönt, självklart, men inte bara. Det är så mycket minnen till den här årstiden. Så mycket spänning och känslor. Allt är så konstigt nu, tankarna bara snurrar. På kvällen igår åkte jag ut till Mimmi. Vi tog en långpromenad och pratade om allt. Om våren, minnena och tankarna. Det var skönt, vi har vandrat sida vid sida i vad som känns som en evighet nu så hon förstår lixom. Där och då kunde jag formulera det som gör mig så frustrerad nu. Det jag inte får ut, inte för mig själv och inte här. Men jag klarar mig, jag har kommit underfund med på sistone att jag är rik; jag har en stark tro. På mig själv och något annat, något större.

Jag vaknar upp i min varma säng. Sätter ner foten på golvet och drar snabbt upp den igen, iskallt. Drar upp persiennen men drar snabbt ner den igen, grått. Jag suckar och tänker att den här dagen började allt annat än bra.  Drar på de rosa myssockorna och går ner till soffan och lillebror som varit vaken ett tag. Så fort jag kommer in i rummet börjar han prata. Jag har knappt vad han säger men lyckas urskilja "Runström" och min morgon tar en vändning.. Jag menar att vakna till denna  http://www.fotbollskanalen.se/631020.html nyhet är inget annat än härligt. Visst visst, ingenting är säkert men man kan ju få drömma?!